Vad? KISS nya platta Monster, den 20:e i ordningen, som släpptes 6 oktober i år.
Vem? KISS är ett av världens största och mest kända rockband med 40 år på nacken, över 100 miljoner sålda album och som definierade hur musik borde framföras live.
Fråga? Hur kan ett band med en medelålder på närmare 60 som 40-årsjubilerar med sitt 20:e studioalbum låta så hungriga?
1. Hell or Hallelujah - Öppningsspåret är en tempostark och gitarrdriven låt. Riffet påminner lite om I Stole Your Love från -77. Paul Stanley gör sången bra med tanke på att han sett 60 vårar… Ganska gött solo från Thayer dessutom. Refrängen blir lite tjatig mot slutet på låten, byter numera låt efter andra refrängen. Verserna är förövrigt riktigt bra, jag älskar raderna "...and I paid the price to have my way" samt "…time's up there's nobody asking". Paul tar de raderna så jäkla snyggt!! Dessutom är bryggan som leder upp till refrängen (/stay down/pay now/) kanon. Bra öppningslåt.
Betyg: 3,5
2. Wall of Sound - Tung andra låt med Gene på sång. Underbart riff i verserna av Tommy Thayer, sätter sig direkt. Refräng/brygga påminner lite om I'm An Animal - med den skillnaden att denna låt är bra mycket bättre. Bra gitarrer genomgående som påminner lite om Creatures-plattan, bra solo. Gene låter riktigt, riktigt bra och elak.
Betyg: 3,5
3. Freak - Tung inledning som öppnar upp sig till en riktigt svängig låt i verserna. Underbar text och budskap med riktigt bra och inspirerad sång av Paul. Refrängerna frångår den klassiska vers-refräng-vers-refräng lite grann. Älskar det lilla ekot på ordet Freak! Briljant freak-break innan solot, som också är riktigt nice! Bryggan påminner lite om Lick It Up/Animalize medans refrängen skulle kunna vara hämtat från Revenge. Ryktades om att Lady Gaga skulle komma in och gästa på denna låt, bara en sån sak…
Betyg: 4,5
4. Back to the Stone Age - klassisk kötta-rock redan från riff nummer ett. Gene fortsätter att göra riktigt bra ifrån sig på sången. Låter inspirerad och elak. Återigen ett fantastiskt riff från Thayer! Ett av Genes grymmaste spår, bättre tempo än Demonens klassiska tyngre låtar. Tankarna går åt Creatures-hållet igen. Riktigt bra!
Betyg: 4
5. Shout Mercy - Riffet känns lite mer åt 70-tal än tidigare tycker jag, gött! Paul på sång som gör det bra, men han får allt slita lite, särskilt i bryggan. Refrängen sätter sig bra, med goa uuh-uuh som "svar" på Pauls rader. Kan inte riktigt placera vad låten påminner om. Men det är en av mina mindre favoriter på skivan.
Betyg: 3
6. Long Way Down - Låten börjar med ett riktigt fint riff innan Paul drar igång sin andra låt på rad. Riffet påminner en del om Get All You Can Take från Animalize. Och han sjunger riktigt bra på denna låten, gamle Paul! Riktigt härliga verser som snyggt fasas ihop med refrängerna av svängiga bryggor. En låt med lite lägre tempo gör att Pauls röst verkligen blir i centrum. Påminner ganska mycket om 70-tal och lite om Zeppelin faktiskt. En av Pauls starkare.
Betyg: 4
7. Eat Your Heart Out - Börjar överraskande med några rader a capella (trodde först det var fel på skivan) som jag nu älskar. Kan köra raderna eat your heart out baby / won't you give me something sweet / eat your heart out baby / a hot mess is just what I need / om och om igen innan jag låter låten dra igång. När den väl tillåts köra igång möts vi av Gene som kör en 70-tals rökare. Eric Singer ligger på med ko-klockan som ger låten extra feeling. Typiska verser a'la Gene Simmons. I andra versen börjar resten av grabbarna köra hey-yeah som svar, helt underbart snyggt! Påminner lite om 80-talets Asylum period. Refrängen fastnar direkt. Genes baslir är fenomenalt. Bra sång.
Betyg: 4
8. The Devil Is Me - En tung Gene-låt till med lite lägre tempo än föregångaren. Inte lika skön som Back to the Stone Age och den saknar det där speciella riffet som i Wall of Sound. Älskar dock bryggorna som leder fram till refrängen. Riktigt bra titel dessutom för Demonen. Låter elakt och bra på sången, påminner återigen om Revenge och Creatures. Bra!
Betyg: 3,5
9. Outta This World - Tommys första och enda låt på skivan har han skrivit helt själv. Svängig och inte lika tung som tidigare låtar, med lite ko-klocka från Eric. Verserna är skönt spejsade, med ett klassiskt rockriff. Låtens starkaste kort är dock refrängen som är fenomenal och gör låten till en av skivans troligaste "hits". Refrängen sätter sig som klister och Tommy sjunger riktigt bra och äntligen är (den anklagade) Ace-kopian borttvättad. Han sjunger bättre och kan uppenbarligen skriva lika bra låtar! Riktigt snyggt gitarrarbete som höjer låten genomgående. Fett Tommy!
Betyg: 4,5
10. All For The Love Of Rock & Roll - Eric Singers låt påminner starkast om sjuttiotalet. Skulle kunna platsat på Rock and Roll Over. Riffet låter lite grann som Mr Speed. Också den låt som sticker ut mest på plattan musikmässigt. Eric Singer är verkligen en underskattad, underbetald och underbar "singer"!! Älskar bryggorna med textraderna I didn't care about the fame or the money / show me a place to play and I'm gonna go/ respektive That's when you notice there's a ring on her finger / that's when she tells you that she's single tonight/. Eric Singer tar mer plats nu på senare år i konserterna och borde få ännu mer utrymme att glänsa när Paul och Gene inte alltid är i form live längre. Grym låt, grym Singer!
Betyg: 4,5
11. Take Me Down Below - Jag antar att detta är plattans tänkta "hit" med en smällfet refräng och kraftigt sexuellt anspelande text. Gene och Paul delar dessutom på sången i låten, bara det! Gene's bas mullrar på riktigt fett genom hela låten och ger låten lite mer tyngd än om det varit en ren "Paul-låt". Riktigt rolig text när man ser den framför sig, känns klassiskt KISS! Refrängen sen då, ja jösses! Det var länge sen jag hörde en sån fet refräng (refrängen efter tredje versen kan nog slå allt). Den får till och med Sonic Boom's Say Yeah att blekna. Fastnar direkt och det är inte helt oväntat att denna låt har den starkaste refrängen. Farligt nära en femma. Äh, vafan. Den får en femma.
Betyg: 5
12. Last Chance - Paul får avsluta skivan. Det enda jag reagerar på är att en av hans svagare låtar ligger sist. Titeln gör det dock logiskt. Tung bas av Gene, skönt riff av Tommy. Paul får kämpa lite med sången låter det som, och refrängen är inte den starkaste på skivan. Men en bra, tung avslutning. Härligt solo, och Eric pumpar på fint på trummorna. Låten tar sig mot slutet tycker jag, och det känns som en låt som kan växa med tiden! I dagsläget dock en trea.
Betyg: 3
(13. Right Here Right Now) - Bonuslåten som jag inte har hört i sin helhet ännu. Har endast hört dryga minuten av iTunes preview, vilket inte sa särskilt mycket om låten som helhet. Låten verkar ha ett gött sväng med skönt flow i sången. Ännu en grym brygga som leder fram till refrängen, som i sig låter mäktig och "stor". Känns som att denna låten borde fått plats som avslutningsspår på den ordinarie plattan!
Totalbetyget blir en fyra av fem möjliga: En av KISS mest genomgående jämna platta, inga direkt svaga spår utan bra kontinuitet. Det som saknas är den där riktiga hitlåten (som till exempel låten Psycho Circus på en i övrigt ojämn skiva). Med en sådan låt hade femman varit farligt nära!
PS. Sorry, english readers… :-)
1. Hell or Hallelujah - Öppningsspåret är en tempostark och gitarrdriven låt. Riffet påminner lite om I Stole Your Love från -77. Paul Stanley gör sången bra med tanke på att han sett 60 vårar… Ganska gött solo från Thayer dessutom. Refrängen blir lite tjatig mot slutet på låten, byter numera låt efter andra refrängen. Verserna är förövrigt riktigt bra, jag älskar raderna "...and I paid the price to have my way" samt "…time's up there's nobody asking". Paul tar de raderna så jäkla snyggt!! Dessutom är bryggan som leder upp till refrängen (/stay down/pay now/) kanon. Bra öppningslåt.
Betyg: 3,5
2. Wall of Sound - Tung andra låt med Gene på sång. Underbart riff i verserna av Tommy Thayer, sätter sig direkt. Refräng/brygga påminner lite om I'm An Animal - med den skillnaden att denna låt är bra mycket bättre. Bra gitarrer genomgående som påminner lite om Creatures-plattan, bra solo. Gene låter riktigt, riktigt bra och elak.
Betyg: 3,5
3. Freak - Tung inledning som öppnar upp sig till en riktigt svängig låt i verserna. Underbar text och budskap med riktigt bra och inspirerad sång av Paul. Refrängerna frångår den klassiska vers-refräng-vers-refräng lite grann. Älskar det lilla ekot på ordet Freak! Briljant freak-break innan solot, som också är riktigt nice! Bryggan påminner lite om Lick It Up/Animalize medans refrängen skulle kunna vara hämtat från Revenge. Ryktades om att Lady Gaga skulle komma in och gästa på denna låt, bara en sån sak…
Betyg: 4,5
4. Back to the Stone Age - klassisk kötta-rock redan från riff nummer ett. Gene fortsätter att göra riktigt bra ifrån sig på sången. Låter inspirerad och elak. Återigen ett fantastiskt riff från Thayer! Ett av Genes grymmaste spår, bättre tempo än Demonens klassiska tyngre låtar. Tankarna går åt Creatures-hållet igen. Riktigt bra!
Betyg: 4
5. Shout Mercy - Riffet känns lite mer åt 70-tal än tidigare tycker jag, gött! Paul på sång som gör det bra, men han får allt slita lite, särskilt i bryggan. Refrängen sätter sig bra, med goa uuh-uuh som "svar" på Pauls rader. Kan inte riktigt placera vad låten påminner om. Men det är en av mina mindre favoriter på skivan.
Betyg: 3
6. Long Way Down - Låten börjar med ett riktigt fint riff innan Paul drar igång sin andra låt på rad. Riffet påminner en del om Get All You Can Take från Animalize. Och han sjunger riktigt bra på denna låten, gamle Paul! Riktigt härliga verser som snyggt fasas ihop med refrängerna av svängiga bryggor. En låt med lite lägre tempo gör att Pauls röst verkligen blir i centrum. Påminner ganska mycket om 70-tal och lite om Zeppelin faktiskt. En av Pauls starkare.
Betyg: 4
7. Eat Your Heart Out - Börjar överraskande med några rader a capella (trodde först det var fel på skivan) som jag nu älskar. Kan köra raderna eat your heart out baby / won't you give me something sweet / eat your heart out baby / a hot mess is just what I need / om och om igen innan jag låter låten dra igång. När den väl tillåts köra igång möts vi av Gene som kör en 70-tals rökare. Eric Singer ligger på med ko-klockan som ger låten extra feeling. Typiska verser a'la Gene Simmons. I andra versen börjar resten av grabbarna köra hey-yeah som svar, helt underbart snyggt! Påminner lite om 80-talets Asylum period. Refrängen fastnar direkt. Genes baslir är fenomenalt. Bra sång.
Betyg: 4
8. The Devil Is Me - En tung Gene-låt till med lite lägre tempo än föregångaren. Inte lika skön som Back to the Stone Age och den saknar det där speciella riffet som i Wall of Sound. Älskar dock bryggorna som leder fram till refrängen. Riktigt bra titel dessutom för Demonen. Låter elakt och bra på sången, påminner återigen om Revenge och Creatures. Bra!
Betyg: 3,5
9. Outta This World - Tommys första och enda låt på skivan har han skrivit helt själv. Svängig och inte lika tung som tidigare låtar, med lite ko-klocka från Eric. Verserna är skönt spejsade, med ett klassiskt rockriff. Låtens starkaste kort är dock refrängen som är fenomenal och gör låten till en av skivans troligaste "hits". Refrängen sätter sig som klister och Tommy sjunger riktigt bra och äntligen är (den anklagade) Ace-kopian borttvättad. Han sjunger bättre och kan uppenbarligen skriva lika bra låtar! Riktigt snyggt gitarrarbete som höjer låten genomgående. Fett Tommy!
Betyg: 4,5
10. All For The Love Of Rock & Roll - Eric Singers låt påminner starkast om sjuttiotalet. Skulle kunna platsat på Rock and Roll Over. Riffet låter lite grann som Mr Speed. Också den låt som sticker ut mest på plattan musikmässigt. Eric Singer är verkligen en underskattad, underbetald och underbar "singer"!! Älskar bryggorna med textraderna I didn't care about the fame or the money / show me a place to play and I'm gonna go/ respektive That's when you notice there's a ring on her finger / that's when she tells you that she's single tonight/. Eric Singer tar mer plats nu på senare år i konserterna och borde få ännu mer utrymme att glänsa när Paul och Gene inte alltid är i form live längre. Grym låt, grym Singer!
Betyg: 4,5
11. Take Me Down Below - Jag antar att detta är plattans tänkta "hit" med en smällfet refräng och kraftigt sexuellt anspelande text. Gene och Paul delar dessutom på sången i låten, bara det! Gene's bas mullrar på riktigt fett genom hela låten och ger låten lite mer tyngd än om det varit en ren "Paul-låt". Riktigt rolig text när man ser den framför sig, känns klassiskt KISS! Refrängen sen då, ja jösses! Det var länge sen jag hörde en sån fet refräng (refrängen efter tredje versen kan nog slå allt). Den får till och med Sonic Boom's Say Yeah att blekna. Fastnar direkt och det är inte helt oväntat att denna låt har den starkaste refrängen. Farligt nära en femma. Äh, vafan. Den får en femma.
Betyg: 5
12. Last Chance - Paul får avsluta skivan. Det enda jag reagerar på är att en av hans svagare låtar ligger sist. Titeln gör det dock logiskt. Tung bas av Gene, skönt riff av Tommy. Paul får kämpa lite med sången låter det som, och refrängen är inte den starkaste på skivan. Men en bra, tung avslutning. Härligt solo, och Eric pumpar på fint på trummorna. Låten tar sig mot slutet tycker jag, och det känns som en låt som kan växa med tiden! I dagsläget dock en trea.
Betyg: 3
(13. Right Here Right Now) - Bonuslåten som jag inte har hört i sin helhet ännu. Har endast hört dryga minuten av iTunes preview, vilket inte sa särskilt mycket om låten som helhet. Låten verkar ha ett gött sväng med skönt flow i sången. Ännu en grym brygga som leder fram till refrängen, som i sig låter mäktig och "stor". Känns som att denna låten borde fått plats som avslutningsspår på den ordinarie plattan!
Totalbetyget blir en fyra av fem möjliga: En av KISS mest genomgående jämna platta, inga direkt svaga spår utan bra kontinuitet. Det som saknas är den där riktiga hitlåten (som till exempel låten Psycho Circus på en i övrigt ojämn skiva). Med en sådan låt hade femman varit farligt nära!
PS. Sorry, english readers… :-)
No comments:
Post a Comment